Hope in the times of corona

en reflektion kring mänskligheten

Sverige är lamslaget, och oron är befogad (om än inte toapappersbunkrandet). De gamla och sjuka drabbas hårt, både av en eventuell smitta och av isoleringen för att försöka undvika smitta. Människor som redan befinner sig i utsatta situationer blir direkt lidande. Det är tydligt att det kommer att ta tid för ekonomin och samhället att återhämta sig. Och ändå har vi inte sett det värsta än, kulmen är inte ännu nådd. För en som sett filmen Contagion nyligen är det omöjligt att inte dra parallellerna.

Samtidigt känner jag ett spirande hopp. I skuggan av otydliga budskap och veka myndighetspersoner gror en liten men omvälvande revolution. Många svenskar har börjat vakna ur dvalan och inse att vi inte bara kan luta oss tillbaka och lita på att någon vet bättre och tar hand om allt åt oss. Från små solidariska budskap som att erbjuda hjälp och stöd åt äldre grannar och informativa uppmaningar om att inte bunkra för att det drabbar den som inte har råd eller möjlighet att göra detsamma, till regelrätta upprop för att stötta de många småföretagarna i landet tillsammans med företag som erbjuder sina tjänster gratis för att underlätta för andra. Jag kan inte låta bli att känna mig försiktigt optimistisk.

Resor ställs in, utsläpp minskar och effektivt samarbete med hjälp av digitala verktyg och tydlig kommunikation skyndas på men vi skymtar också en mer hållbar inställning till arbetet, med mer mjuka värden som empati och engagemang.

Vågar vi hoppas att det här är en vändpunkt för mänskligheten, för klimatet, för digitaliseringen med allt positivt det medför?

Om du också vill tro det, ställ dig frågan: vad kan jag göra? Om du är relativt frisk och inte alltför gammal, oroa dig inte så mycket för din egen skull. Du kommer förmodligen inte att bli värre drabbad än av en vanlig influensa. Försök istället att rikta ditt fokus utåt, på hur du kan bidra.

Om du inte vet var du ska börja, här är en lista på saker jag försöker påminna mig själv om:

  • Hör av dig till nära och kära. Det finns en ganska stor risk att människor känner sig oroliga och ensamma just nu. Ring ett videosamtal, facetime, skype, whatsapp, messenger, det finns många alternativ, och det kan göra stor skillnad för någon.
  • Sätt upp en lapp i trapphuset, eller ännu hellre lägg lappar i brevlådorna, och berätta att du finns där om någon behöver hjälp med t ex handling. Det värmer om någon har det svårt, även om de inte vill eller vågar faktiskt be om hjälp.
  • Beställ hem mat från en restaurang du kanske skulle ha gått på om du inte höll dig hemma just nu, så att den också har en chans att klara sig genom krisen. Vi har en fantastisk arbetslagstiftning i Sverige som skapar trygghet för anställda, men baksidan av det myntet är att företagare är bunden vid stora utgifter även när intäkterna sinar.
  • Gå ut i kvarteret och handla något du behöver från en lokal butik nära dig (om du är frisk förstås), alla mindre verksamheter har eller får det tufft nu. Du kan också stötta genom att välja varifrån du handlar på nätet, kanske kan du hitta en lite mindre, oberoende aktör istället för de större kedjorna?
  • Ring eller uppsök inte vården om du inte absolut behöver och stanna hemma om du känner minsta förkylningssymptom! Och vet du, nu är den tiden då de höll på med smittspårning förbi. Om du inte tillhör en riskgrupp så spelar det inte så stor roll om det är corona eller något annat virus. Så försök inte få bli testad, se bara till att stanna inne och försök låta bli att smitta folk oavsett.
  • Sist, men verkligen inte minst, när du är ute, möt blickar, le mot folk! Vi behöver det nu. Och om någon stackare råkar hosta till, försök att inte bränna hål i dem med blicken. De flesta är extremt noggranna nu, men en nysning kan hända vem som helst.

Det finns content och det finns innehåll

Idag när precis alla producerar content blir vi som bekant helt översköljda av både skriftligt och rörligt material. Det är lättare att svepas med i klickvågen än att låta bli. Men på sista tiden har jag börjat känna mig lite däst. Ungefär som om jag hade levt på skräpmat och godis i ett par år nu, mitt sinne behöver mer näring. Continue reading “Det finns content och det finns innehåll”

“Vi kan inte delegera integrationen”

På sista tiden har ett nytt frö av optimism börjat spira inom mig, och jag tror inte att jag är ensam. Mitt i nyhetsströmmen som präglas av Trumps rasism och Moderaternas och Sverigedemokraternas nyfunna vänskap bubblar små pärlor upp, som visar på något annat. En motreaktion. Till och med ett slags motståndsrörelse. Människor som vägrar att låta de mörka makterna ta över, som visar att engagemang och medmänsklighet på riktigt kan förändra och förbättra världen vi lever i.Continue reading ““Vi kan inte delegera integrationen””

Ridskoleläraren från helvetet

*Triggervarning* sexuella övergrepp mot barn.

Jag kommer aldrig att glömma den morgonen i gymnasiet när jag läste en kort notis i DN att en ridskoleägare utanför Stockholm stod anklagad för sexuella övergrepp. Jag visste direkt, med hela min kropp, att det var HONOM det handlade om. Jag hade tidigare ridit där i flera år och varit på deras ridläger på somrarna. Utan att någonsin själv se eller uppleva något konkret, påtagligt, bara visste jag. Continue reading “Ridskoleläraren från helvetet”

Att vara en lat förälder

Apropå den där ledaren i DN om lata föräldrar som inte vill ha storasyskon hemma när de är föräldralediga, som jag skrev lite om häromdagen. Häromdagen gick jag som en duktig och plikttrogen tvåbarnsmamma och hämtade min två och ett halvt-åring på förskolan vid tre. Jag inser ju att det är så de allra flesta har det mest hela tiden, men jag fattar helt ärligt inte hur de gör! Continue reading “Att vara en lat förälder”

Vi måste sluta driva med Donald

(Redigerad) Det är lätt att skaka på huvudet och undra vad han ska hitta på härnäst. En av världens stormakter har blivit en dokusåpa för oss andra att gotta oss i. Men det är så oerhört viktigt att se att det är på riktigt allt det här händer, det är allvar. Continue reading “Vi måste sluta driva med Donald”

Varför väljer en att skuldbelägga andra föräldrar?

Just idag kom ännu en härlig debattartikel som ställer frågan “Varför skaffar man barn om man inte vill umgås med dem?”. Jessica, Account Manager, skryter om att hon och hennes man minsann vill ge sina två barn “minnen som till exempel varm nyponsoppa hemma i soffan när dom var sjuka. Inte en Alvedon och en tuff dag på förskolan”… Nähä? Vilken förälder skulle inte skriva under på det undrar jag? Hon fortsätter med att konstatera “Självklart blir även vi, som de flesta småbarnsföräldrar, utmattade och frustrerade. Men det hör till föräldraskapet”. Javisst gör det Jessica, men det behöver inte betyda att en alltid klarar av det, eller att en förstod när beslutet att sätta ett barn till världen togs exakt hur utmattad en skulle bli. Continue reading “Varför väljer en att skuldbelägga andra föräldrar?”

Endometrios – en 25 år lång resa

Fjorton år gammal åkte jag in på akuten med akuta buksmärtor för allra första gången. Det skulle dröja tills jag var 39 innan jag fick veta att jag led av en kronisk sjukdom som heter endometrios. Den 25 år långa vägen dit kantades av mer eller mindre oförstående, okunniga och faktiskt ibland, vissa av dem, riktigt otrevliga läkare. Den där första gången, då fick jag höra att det berodde på att jag drack chokladmjölk och åt vitt bröd till frukost. Senare, när jag sökt hjälp för mina otroligt smärtsamma menstruationer, har jag fått höra att det är bara att dubblera den rekommenderade maxdosen av ibuprofen, det är ingen fara. Det var aldrig någon som ifrågasatte att det var något utöver vanlig mensvärk, trots att jag låg dubbelvikt, oförmögen att ta mig ur sängen, en eller två dagar varje månad.Continue reading “Endometrios – en 25 år lång resa”

11 september, min farmors födelsedag

Farmors 103:e födelsedag blev, inte oväntat, hennes sista. Hon föddes i Tyskland 1908, genomlevde två världskrig, kalla kriget och 10 år av “kriget mot terrorn”. Hon såg den moderna tekniken växa fram och hon kämpade länge för att hänga med i utvecklingen. (Jag glömmer aldrig frågan “vad är det här www som de har börjat skriva titt som tätt i tidningen?” och min vånda när jag försökte förklara internet för henne.)Continue reading “11 september, min farmors födelsedag”