Idag när precis alla producerar content blir vi som bekant helt översköljda av både skriftligt och rörligt material. Det är lättare att svepas med i klickvågen än att låta bli. Men på sista tiden har jag börjat känna mig lite däst. Ungefär som om jag hade levt på skräpmat och godis i ett par år nu, mitt sinne behöver mer näring.
Jag prenumererar, inte ofta men ibland, på mailutskick som jag tycker verkar intressanta. Jag är ytterst selektiv eftersom jag vet att jag har svårt att hinna läsa dem, så när jag väljer att skriva upp mig för något vill jag verkligen ta del av innehållet. Ändå är jag på något konstigt sätt tacksam att de oftast hamnar i gmails separata inbox “kampanjer” och det är ytterst sällan jag går in där och läser.
Idag öppnade jag ett av de där mailen, ett utskick från en journalist jag följer. Jag klickade mig in på en krönika, läste, gick vidare till nästa föreslagna artikel, och nästa, sådär som det blir. Och vet ni? Efteråt kände jag mig berikad. Jag hade nya tankar, andra perspektiv på saker som faktiskt har betydelse för mig.
Så som vår värld ser ut idag, med det politiska läget, klimatet och de många människorna på flykt, är det oerhört viktigt med informationsinhämtning, kritiskt tänkande och konstruktiva diskussioner, men risken är att en stor del av vår tankekraft går åt till rätt meningslöst content istället för värdefullt innehåll.
Visst kan det vara svårt att ta sig tid, men hur mycket tid slukas inte av de artiklar och filmklipp som vi konstant sugs in i genom olika sociala medier istället? Jag vet inte hur ni har det men jag kan villigt erkänna att ofta går jag in och kollar till exempel Facebook eller LinkedIn det första jag gör när jag plockar upp telefonen, utan att ens tänka efter. Jag scrollar lite i flödet och plötsligt har tiden flugit förbi, utan att jag förstår hur. En del av det content jag konsumerar är läsvärt, fascinerande, vackert eller intressant, men väldigt mycket är det inte.
Precis som med den fysiska hälsan krävs ett aktivt val att inte bara sätta i sig skräp och sitta på soffan utan istället inta näringsrikt innehåll, processa det och göra något bra av det. Det får bli min föresats och mitt löfte till mig själv den här våren.
“varenda människa vet ju att en enda timme ibland kan kännas som en evighet, men tvärtom också kan rusa iväg som bara ett ögonblick allt efter vad man upplever under den där timmen”
– Momo, eller kampen om tiden, av Michael Ende
Lotta Saxe 