Är du en perfekt förälder?

Mina tidigare inlägg kring föräldraskap (du hittar dem här och här) har fått massor av mestadels positiva reaktioner. Många känner igen sig och vissa, vars barn är lite äldre, säger att de hade glömt hur det var.

En mamma med två små barn skriver till mig att hon tycker att folk ska få göra som de vill. De har själva hittat något som funkar för dem, det äldre barnet var hemma första månaderna och numera går hen på förskola 15 timmar i veckan. Det räcker för att hen ska få leka, mamman i fråga skulle aldrig låta hen vara där mer än så, och inte heller sätta sin ettåring i förskola, även om hon förstår att vissa måste av ekonomiska skäl. Hon säger vidare att hon upplever att det finns en kritisk inställning till att inte ha sina barn mer på förskolan, att folk anser att barnen “går miste” om en massa.

Fint att höra om folk som hittat balansen i sitt liv. Men det är ju lite symptomatiskt att hon upplever att hon blir kritiserad även för sitt val att begränsa förskoletiden för barnen. Hur vi föräldrar än gör finns det alltid någon som tycker det är fel, och dessutom anser sig berättigade att tala om det för oss. Och det är väl just där problemet ligger. Det är en ständig jakt på ofullkomliga föräldrar. För vi måste ju vara perfekta, eller hur? Och inte bara perfekta föräldrar utan perfekta partners, perfekta vänner, perfekta i vår karriär, i vår kropp och hälsa, ja helt enkelt i alla aspekter av livet. Och allt det perfekta ska förstås uppvisas på sociala medier för bedömning och godkännande.

Som jag skrev i mitt första inlägg önskar jag att vi föräldrar kunde vara lite snällare mot varandra och respektera de val vi gör, för de allra flesta (om inte alla) gör faktiskt det bästa de kan utifrån sina förutsättningar. Risken med att säga som just denna mamma att “jag skulle aldrig göra så” är att de som gör “så” upplever det som en anklagelse, även om jag inte tror att det är hennes avsikt eftersom hon förespråkar att alla ska få göra som de tycker funkar bäst för just dem.

Hon pratade också om vikten av att sänka ribban, och det har jag fått höra i många kommentarer. Ofta handlar det om att ge barnen snabbmakaroner till middag och låta dem titta på tv för att få en paus, men ibland är det också någon som i likhet med debattören Jessica tycker att vi ska glömma våra egna behov under småbarnsåren och bara finna oss i att “det är så det är att vara förälder”. Att ge upp allt för sina barn kanske känns rätt i teorin, men det är inte konstruktivt i längden. Vi behöver ta hand om oss själva också för att kunna vara bra föräldrar. Och hur kul blir en person som aldrig får göra något för sin egen skull?

Samhället borde vara konstruerat så att både föräldrar och ickeföräldrar kunde ha en mer låt-gå-attityd och sänka ribban för vad en faktiskt ska åstadkomma de där första småbarnsåren. Att lägga ribban lågt är inte något som vi bara kan kräva av individerna. Det är lite som att säga att en anorektiker inte ska bry sig om modeidealen eller att en utbränd ska – ja, lägga ribban lågt. Det behövs ett förändrat samhällsklimat för att det ska funka i praktiken. För just nu känner sig nog väldigt många föräldrar rätt otillräckliga på många plan, och varför ska det behöva vara så?

Någon kommer säkert med invändningen att vi i Sverige har det oerhört lyxigt med vår föräldrapenning och i många fall flexibla arbetsplatser. Det stämmer. Det är inte systemet som sådant som är problemet utan det krävs en grundläggande attitydförändring. Inte bara för föräldrars skull, utan för oss alla. Vi måste helt enkelt kollektivt släppa perfektionshetsen. Hur svårt ska det vara?