Ridskoleläraren från helvetet

*Triggervarning* sexuella övergrepp mot barn.

Jag kommer aldrig att glömma den morgonen i gymnasiet när jag läste en kort notis i DN att en ridskoleägare utanför Stockholm stod anklagad för sexuella övergrepp. Jag visste direkt, med hela min kropp, att det var HONOM det handlade om. Jag hade tidigare ridit där i flera år och varit på deras ridläger på somrarna. Utan att någonsin själv se eller uppleva något konkret, påtagligt, bara visste jag. Jag fick höra att så kunde jag ju inte säga, “utanför Stockholm” var ju liksom ganska stort och det kunde vara vem som helst, och att anklaga honom helt grundlöst var ju förtal. Men jo, jag visste, pusselbitarna som jag inte ens hade reflekterat över föll på plats. Tisslet och tasslet, den outtalade tävlingen om HANS uppmärksamhet och om att få rida de bästa hästarna. Om att få skyffla hästskit för att HAN skulle se just dig, och belöna dig. Dörrar som öppnades och stängdes mitt i natten under lägren. Alla dessa unga tjejer. Och så plötsligt hans fru som försvann över en natt och den 16-åriga ridläraren som tog hennes plats. Visst gick det rykten… Var pengarna och gården inte hennes från början? Vad hände egentligen? Vart tog hon vägen? Och visst hade hon setts av några föräldrar, gråtande och blåslagen? Men det blåste över, och livet gick vidare. Alla som misstänkte eller visste måste väl ha blundat, för att få fortsätta rida sina älsklingshästar, för att inte förlora HANS gunst. På den tiden sörjde jag att jag bodde så långt bort att jag inte kunde vara där varje dag, jag hade inte en chans att ens ge mig in i tävlingen, idag är jag så oerhört tacksam för det.

Ett par år senare lärde jag känna en tjej, vi började gå ut tillsammans och blev goda vänner. En dag när vi hängde hemma hos henne kom stallet på tal, och det visade sig att hon var en av stalltjejerna som hade blivit utsatta för honom, ett av HANS offer. Hon var en av de (få) som vågat anmäla och en av de (ännu färre) som dessutom orkade härda ut. Trots att hon drogs i smutsen av alla runtomkring, av hennes tidigare vänner, av media, av advokaterna… Så blev han till slut dömd, och blev till och med satt i fängelse! Vilken seger för rättvisan, så skönt att han inte kunde förstöra fler unga tjejers liv. Trodde jag och många med mig. Men så kom frigivningsdagen, och den egenbekostade dokumentären om hans oskuld. Hans fru och så många andra som ju fortfarande stod vid hans sida och hävdade hans oskuld. Och sakta men säkert föll tydligen allt tillbaka på sina invanda platser, han fortsatte köra runt i sin jeep där ute på ön, ridskolan fortsatte sin verksamhet och jag hörde inte så mycket mer. Förrän jag nyligen fick se ett blogginlägg som hans dotter skrivit. Om våldet, övergreppen, rädslan och de rättsliga svårigheterna. Om frun och barnen som äntligen slitit sig loss ur hans grepp. Och jag inser att jag också måste dra mitt strå till stacken, jag måste berätta hur övertygad jag är om hans skuld, för överallt, hela tiden, finns det människor som är beredda att ställa sig upp och bedyra hans oskuld.

Tack Ponnymamman för ditt engagemang, tack alla som orkar berätta om sina egna erfarenheter och tack Sophie som bloggar om sin pappa trots att det måste vara oerhört svårt. Det här är ju tyvärr inte en unik historia, det händer liknande saker på många ridanläggningar runtom i landet, och det krävs insatser från flera olika håll för att de inte ska kunna fortgå i det tysta. Det yttersta ansvaret måste ligga hos myndigheterna, men branschorganisationerna spelar en väldigt viktig roll i att lyfta frågorna och se till att de tas på allvar.