Varför väljer en att skuldbelägga andra föräldrar?

Just idag kom ännu en härlig debattartikel som ställer frågan “Varför skaffar man barn om man inte vill umgås med dem?”. Jessica, Account Manager, skryter om att hon och hennes man minsann vill ge sina två barn “minnen som till exempel varm nyponsoppa hemma i soffan när dom var sjuka. Inte en Alvedon och en tuff dag på förskolan”… Nähä? Vilken förälder skulle inte skriva under på det undrar jag? Hon fortsätter med att konstatera “Självklart blir även vi, som de flesta småbarnsföräldrar, utmattade och frustrerade. Men det hör till föräldraskapet”. Javisst gör det Jessica, men det behöver inte betyda att en alltid klarar av det, eller att en förstod när beslutet att sätta ett barn till världen togs exakt hur utmattad en skulle bli. 

Den stora frågan jag ställer mig, för att parafrasera dig, Jessica, är varför en förälder väljer att skuldbelägga en annan? Jag är glad för din skull, som alltid orkar vara närvarande, leka med och aktivera dina barn, grattis! Det finns dock föräldrar som måste lämna sitt eller sina barn när det, enligt dig, “inte är nödvändigt” för att samla kraft att vara en bra förälder när de träffar sina barn igen. Föräldrar som lider av psykisk ohälsa, som har extra krävande barn, eller som har något annat i sitt liv som du inte har någon aning om. För inte sjutton väljer någon att “skaffa” barn utan att vilja vara med dem, men det behöver inte betyda att en orkar, kan eller ens vill vara med dem jämt. I vår vackra huvudstad finns dessutom väldigt många som är ensamma i sina föräldraskap, som inte har någon familj eller nära vänner som kan hjälpa till och avlasta, som faktiskt aldrig har en endaste minut av “egentid”. Föräldrar som riskerar skilsmässa för att de aldrig hinner ens se varandra i ögonen.

Sen det här att barnen minsann inte alls har det så bra på förskolan utan alltid har det bättre med föräldrarna, kan vi avskriva det en gång för alla? Vi har, trots personalbrist och nedskärningar, en fantastisk barnomsorg i Sverige, och de allra flesta barn har jättekul och lär sig massor. Inte minst att fungera i sociala sammanhang, att relatera till andra och känna empati. Vissa barn trivs säkert sämre än andra, men låt deras föräldrar som känner dem bäst avgöra det. Jag är själv uppvuxen långt ute på landet med föräldrar som jobbade inne i stan, jag blev ofta lämnad först och hämtad sist, för så såg vår verklighet ut.

Kan vi inte komma överens om att vi tror väl om varandra, och stöttar varandra de ca 362-363 dagar om året som föräldraskapet inte är en dans på rosor? Cut varandra some slack liksom, istället för att öka på andra föräldrars säkert redan dåliga samvete? Jag har större förståelse för när människor som själva inte har barn uttrycker sig i liknande termer, även om det också gör mig arg. Som för en tid sen en ledarskribent på DN som uttryckte att föräldralediga föräldrar som väljer att ha sina barn på förskola är lata. Tro mig, det handlar nog ytterst sällan om lathet och oftare om överlevnad. Det är ofattbart svårt att vara ensam hemma med en tvååring och en bebis, den som inte tror mig får gärna låna mina och testa.

Men tillbaka till dig Jessica, du som själv är förälder och förmodligen vet hur helvetiskt det kan vara ibland, men också hur mycket vi älskar våra barn och vill deras bästa, kan du inte vara lite sjysst istället? Tack på förhand.