Farmors 103:e födelsedag blev, inte oväntat, hennes sista. Hon föddes i Tyskland 1908, genomlevde två världskrig, kalla kriget och 10 år av “kriget mot terrorn”. Hon såg den moderna tekniken växa fram och hon kämpade länge för att hänga med i utvecklingen. (Jag glömmer aldrig frågan “vad är det här www som de har börjat skriva titt som tätt i tidningen?” och min vånda när jag försökte förklara internet för henne.)
När jag läser tidningen idag, om flyktingkrisen, om hur de svenska regeringspartierna pratar om andrum och om Trumps framgångar i det amerikanska valet, tänker jag på hur det var i början av 90-talet. Hur det påverkade min farmor när Bert Karlsson och Ian Wachtmeister for fram med sitt Ny Demokrati, hur hon genast kände sig osvensk, oönskad. Hon, som bott i Sverige sedan hon var 17, som jobbat varje vaken stund, sparat allt hon kunnat avvara, stolt betalat skatt och kämpat för att lära sig felfri svenska helt på egen hand, med hjälp av kursbrev på korrespondens från Hermods, ett lexikon och dagstidningen. Hon, som gift sig med en arbetarklassens Blomberg och fött en efterlängtad son, som aldrig fick lära sig hennes modersmål. Plötsligt tyckte grannen att hon skulle “åka hem”. Hon började fråga sig, och mig, om hon inte bröt lite ändå, och varför folk tittade så på henne i affären.
Jag läser tidningen idag och tänker att 103 år var mer än nog. Även om jag önskar att min farmor hade fått vara med om att få barnbarnsbarn, även om jag saknar hennes vassa diskussioner och torra humor något oerhört, så är jag glad att jag slipper svara på hennes frågor efter att ha läst tidningen idag. Jag är glad att hon slipper genomleva även detta.
Lotta Saxe 